Vår resa började för 12 år sedan,,,, som 5 månaders valp kom han hem till mej.

Anton i somras...  

Beslutet att låta honom gå var det svåraste jag tagit. Mitt hjärta blev till tusen bitar efter jag lagt på luren till veterinären. Jag visste innerst inne att det var det rätta men jag kände ändå en förnekelse. . Jag hade ju lovat honom att alltid finnas vid hans sida ända till hans sista andetag. Han var nog senil, stendöv och halvblind . Sista tiden började han att kissa inne. .. han hade ju aldrig vart så obstinat på mat heller som sista tiden. Han slickade golvet i timmar under Linns stol. nattetid rantade han runt i jakt på något ätbart.. inte likt han att göra så.

Men han var min hund ...Få visste om dagen "D" jag ville inte att någon skulle veta om det för då hade jag brytigt ihop totalt.  Alex visste för hon skulle ju ta hand om småglina medans jag och Andreas åkte iväg.

Mattias kom hem på dagen och jag berättar vad som är på gång. Han böjde ner sitt huvud och tog med sig hunden in på sitt rum... jag såg hans tårar...

Alex kom och tog med sig  dom ovetande tjejjerna . Dom var så glada över att få hänga med sin storasyster. När dom gått så kom tårarna och dom har ännu inte slutat...

Vi kom till veterinären och Anton var lika glad för det. han bufflade på sin husse och ville han mer uppmärksamhet..

Anton somnade in mellan mig och Andreas, överöst med pussar och klappar.

hans svarta päls var blöt av tårar och vi tog ett sista farväl.

Nu känns det bättre även om sorgen är stor. han är nu äntligen med sin Agnes..

CH Barecho Ace of Spades. 1998-2011

du fattas oss....

Magsjuka är djävulens verk..
Vaknade mitt inatten och kände att jag behöver besöka vår vita Gustavsbergsstol väldigt fort! ( Jag hade en konstig känsla redan innan jag gick oc h la mig på kvällen)
Det var på en nanosekund att jag hann parkera mig innan.....jag var inte säker på om det var nr 1 eller nr 2 som kom.
Efter det anfallet så släpade jag mig tillbaka till den varma och sköna säng jag lämnat så hastigt.
Hann lagom lägga mig och nästan somna om så känner jag att det är nog dax för nästa "tsunami" 
Upp igen och fort som blixten in på toan igen.. Odören fick mig att börja må illa.
Jag har väl inte fått magsjukan??? Jag har inte tid med sånt!! jag har ju viktigare saker att göra.
Magen lugnade ner sig och jag kunde gå in och bädda ner mig mellan min snarkade gubbe och dotter.
Efter nån timme var de dax igen... SUCK!!  ja det var ju ingen risk att försova sig till jobbet tänkte jag.!!
ÖÖhhh  jag ska nog inte gå och jobba i hela taget... Ringde och sjukskrev mej!!
Nu ett par timmar senare så har väl de värsta passerat... Gissa om det där slog undan benen. Som tur är så går det över fort..
Idag blir det till att leva på blåbärssoppa..